Precis när inspirationen tryter och allt känns botten, när det känns som man inte kan ta några spännande bilder längre... DÅ får man till den där bilden som gör att hoppet tänds igen. Jag lekte med mina små systerdöttrar och hade därför kameran på golvet. Därför fick jag skjuta lite "från höften". Bilden är ju suddig, "misslyckad" kan man tycka, men det är just det som gör känslan för mig. Det operfekta. Jag tar ju inga såna där perfekta barnbilder där alla tittar in i kameran och ler- helt enkelt för att de är tråkiga. Dessutom blir det tillslut en reflex så fort barnet ser en kamera så sätter de på dig ett "kameransikte". Nä det här är jag och Ellen i samma bild. :-)
Ljuset kommer från fönstret och jag hade ingen blixt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar