Strobist- Blixtworkshop

Att plåta med blixt är svårt tycker jag. Det är svårt att veta hur man ska ställa in allting och hur man ska kunna vara kreativ. Det är så mycket enklare att arbeta i i befintligt ljus. Därför kände jag att det kunde vara läge att lära sig lite mer om just blixt.

Nu inser jag hur KUL det är att experimentera med ljus, olika ljuskällor och olika färger på ljuskällorna.  Vi övade på att arbeta först med en blixt och sätta olika filter på för att justera och kompensera för olika temperaturer på ljuset- vitbalans. (Det är särskilt viktigt vid blandljus). När vi behärskade det ok skulle vi arbeta med två blixtar och dra på mycket färg. Så här blev några av mina resultat. Ascoolt om jag får säga det själv!

Vi satte ett blått ljus på väggen bakom och först ett orange filter på den andra blixten, och sen ett grönt. Vi kör båda blixtarna trådlöst via infraröd strålning. Därför kan min kurskamrat hålla i blixten när den fyrar av, som ni ser på den nedre bilden. Jag valde att utnyttja det snirkliga trappräcket för att få en snygg diagonal och en läcker inramning till mitt porträtt.

Nu återstår det att köpa en till blixt och färgfilter så jag kan fortsätta att experimentera själv!

Triss i busfrö!

Ellen! Min älskade underbara mysiga systerdotter! drygt två år fyllda är hon full av bus och vilja precis som det ska vara! Visst är hon sötast i världen!?

Vi lekte hela em i söndags ända tills hon somnade i soffan med sin mamma. På understa bilden tittade hon på mitt halsband, som jag fått av min kompis. Det är så färglatt och ser ut som godis; (det kommer från Afroart) mao väldigt barninbjudande. Vi tittade på alla färgerna och pratade om dem, gult, rött, svart och rosa. Lila var en ny färg i paletten.

Jag älskar att fotografera barn. Barn är så livfulla, och därmed en extra utmaning att fånga. Ellen tycker att det är väldigt roligt att se sig själv på bild- hon vet precis hur man bläddrar på telefonen och i-paden, och lärde sig snabbt hur man skulle bläddra mellan bilderna på kameran.

Hon tycker att det är väldigt roligt att trycka på alla knapparna på kameran, helst också att det blixtrar. Hon är inte särskilt brydd över att bli fotad hela tiden. Vi får väl se när hon blir äldre om det kommer en "jag vill inte!" period, men tills dess så fortsätter jag (och alla andra) att fotografera den lilla ljuvligheten.

Matisse får ordet.

Nu är det ju dags att Matisse får ordet. Varsågoda:

Matisse

Hej. det är jag som är Matisse. Jag är en elvaårig Bengalkatt som bor hos Sofia i Älta. Här berättar jag lite om mitt liv.

Jag trivs som fisken i vattnet här i Älta. Nu är det ju äntligen vår så man vågar sticka ut nosen utanför dörren utan att förfrysa morrhåren. Nu när det är så varmt brukar matte lämna dörren till uteplatsen lite på glänt så att jag kan gå ut och in som jag vill. Det gillar jag.  

Matte köpte ny säng för några månader sen. Det är min nya favoritplats, (om inte matte glömt stänga byrålådan förstås. Då kliver jag ner och lägger mig där direkt.) Den är stor och hög och skön att ligga i. Ibland brukar jag lägga mig precis där matte ska ligga så då måste hon flytta på sig. Det gillar jag inte egentligen, men jag accepterar det. Ibland lägger jag mig på mattes ben, men eftersom jag väger en del brukar matte tycka att det blir lite obekvämt efter bara en kort stund. Då får antingen jag eller hon flytta på sig. Senast flyttade hon på sig.  


Vi var hos veterinären nyligen och tog en spruta. Jag gillar verkligen inte den där buren hon ska ha mig att åka i, men det funkar. Jag vet ju att det inte är så lång väg. Hos veterinären får jag idel beröm för att jag är så social och kelen.  Senaste gången lade jag mig på undersökningsbordet och spanade lite. Sprutan märkte jag inte ens.


Jag bor granne med en massa små hundar. Ibland brukar jag roa mig med att reta dem lite. Det tycker jag är kul. De skäller på mig men kan inget göra.  


Förra året gick jag in till grannen som har hund. Då fick matte ringa på hos henne för att tala om att jag gått in till henne, men vid det laget hade jag redan gått ut igen. Gud hon är ju så efter! Jag gick ju bara in och kollade läget lite. 


Matte brukar ha sina vänner på besök. Det är roligt. De brukar också kela med mig. Annars lägger jag mig bara bredvid.  

Vid midsommar åker jag till landet i Bergslagen, utanför Hällefors. Det ska bli skönt att får sträcka ut i skogarna där uppe nu efter den här långa vintern. 


So long. Vi hörs snart igen. 

En dag på berget

"Vårt berg"

Nypon

Årstafältet

En dag på jobbet... Förskollärarens love and hate är all utevistelse. Vi går ut jämt. I hällande regn och i stekande sol. Idag var det en sån där underbar höstdag. Vi- min kollega Anne och jag med våra 7 barn gick till "vårt" berg.

Ser ni vad underbart läckert det är? Hur det verkligen inbjuder till klättring, hopp och massor med lek!
Trots att det ligger precis bakom Årsta kyrka och precis bredvid tvärbanan var det nästan tyst idag. Bara lite sus ibland från tvärbanan.

Barnen klättrade upp och ner, upp och ner. Vips hittade de pinnar och pinnarna förvandlas till vad som är gångbart för stunden. Ett agentgevär tex. Barnen hittade på alla möjliga sorters lekar. Byggde kojor, solade sig bakom en klippa, tittade på tåget, och MYCKET klättra. Klättra upp och ner, upp och ner- ju svårare passager desto bättre.
Rätt var det är hör jag  -Hjälp jag kommer inte ner! Det var en flicka som fastnat på en hög sten. Jag ryckte ut och hjälpte ner.

Själv hade jag ju givetvis kameran i högsta hugg. Jag började fota en pojke- han med agentgeväret, några bilder, tills han sade -Nu får det räcka med bilder!
Gick sen över att plåta lite porträtt, både in och out of action. Det ÄR ju så roligt! Att kunna fånga det där glittret i ögonen eller den där tankfullheten. Jag kan hålla på hur länge som helst!

Det roligaste är ändå att jag kommer mycket närmare barnen och får en mycket bättre "insyn" i vad de leker. Det är en ynnest att få jobba med barn!

Kan humlor flyga?

Kan de flyga egentligen flyga; humlor? Saken har ju dividerats framåt och bakåt så många gånger att man glömt bort alla argumenten för och emot. Nu har jag ju fångat det ultimata beviset! En humla som flyger!

Den ser ju väldigt tung ut när den kommer där genom luften. Eller hur! Lite tung i rumpan, och vingarna måste röra sig så snabbt att vi inte ens ser dem! Jag kommer inte ihåg vad tiden var just vid det här tillfället, men jag kommer ihåg platsen och tillfället.

Jag hade kameran med mig på jobbet hela våren och sommaren och just den här dagen hade vi som vanligt varit i skogen och lekt, och var på väg hem, via en äng med maskrosor. När vi kom till den här nyponrosbusken såg jag att det surrade av humlor som sög nektar ur blommorna, så det var ju bara att börja plåta, och hoppas på att åtminstone en flygande humla skulle flyga förbi min kamera samtidigt som jag tryckte ner knappen, och till min stora lycka hände det!

Jag tycker den är så söt, med sina pollentyngda bakben sina små spröt, och sin tunga rumpa. :-)

Så här är den alltså- den flygande humlan!

Filterfusk

Solnedgångar är ju en klassiker. Allt blir vackert, särskilt himlen, och det är tacksamt att fota, men det är å andra sidan ganska "tråkigt" att titta på. Har man sett en har man sett alla- typ. Hur kan man då piffa upp en bild på en solnedgång?

Ja det första är ju att fundera ut vad det är man vill berätta med sin bild. Själva solen går ju ner varje dag på alla ställen på jordklotet, så vad är det som gör att just min bild av mitt ställe blir spännande?

Jag valde molnen i kväll. Solen lös så vackert på molnen. För att göra min bild lite mer spännande valde jag att inte lägga horisonten i mitten av bilden. Det är ett vanligt fel många gör, som gör att bilden blir ganska tråkig. Det andra jag gjorde var att fota genom mina solglasögon.

(Det är vansinnigt vanskligt att fota med solglasögon på eftersom man gärna ställer om tiden lite på känsla och att den då blir helt förvrängd...) Nu använde jag mina solglasögon som ett filter. Det blev samtidigt en spännande inramning. För att ytterligare styra blicken mot de vackra bilderna så lade jag på en liten vinjettering så att inte himlen och huset utanför solglasögonen skulle störa för mycket.

Vips så har man två spännande och snygga solnedgångsbilder!

Höstporträtt på Ann

Ann Carlsson

Även om jag älskar att plåta porträtt så kan man aldrig bli bra nog. Det är ju det som ät tjusningen med fotografi, eller egentligen all konstnärlig verksamhet. Det finns alltid något nytt att lära sig. Porträtt är spännande eftersom det är lite klurigt. Det är ju ett samspel mellan fotografen och modellen. 

Första gången jag fotade Ann blev det katastroffult! Allt blev misslyckat och jag drog slutsatsen att jag nog inte kunde fota henne. Ack så fel jag hade! Det är ju bara att fortsätta att träna- som med allt annat. Särskilt på det som är svårt! 

Idag var vi ute precis i solnedgången och fångade de sista varma solstrålarna. Ann passar så väl in med de vackra höstlöven och det varma solljuset. Tipset att gå ut precis i solnedgången fick jag av en fotograf som berättade om sitt jobb på Enskede Fotoklubbs möte sist jag var där. Hon fotade mycket bröllop och uttryckte viss frustration över att ingen riktigt hade tid att vänta in det vackra släpljuset sent på em. 

Ljuset är ju alltid avgörande. Fotografi handlar om ljus! Att fånga ljuset! Genom att Ann vänder kroppen mot mig så får hon inte så mycket ljus på kroppen men desto mer i ansiktet som hon vänder mot solen. 

Resultatet är fantastiskt vackert!