Stockholmsmyrans': Ljusfest på Rosendal

Ljusfest just när det är som mörkast, det är bra för då känns det ju inte så mörkt plötsligt. Elden avtecknar sig så vackert mot kvällshimlen som är så djupblå att det känns som att man skulle drunkna i den. Lyktorna som hänger i träden är så fantastiskt vackra, ljusslingorna som snurrar sig kring stolpar och hus gör också sitt till för att trycka undan det där kompakta mörkret en aning.

Jag besökte ljusfesten idag med mitt fotogäng, vi började på sex och Johan och jag var de som höll ut längst. Det var så mysigt och vackert att vi inte riktigt ville slita oss. När vi hade fikat gick vi ner bland alla träden och tittade på lyktorna vi började fota varandra, och sen var vi fast i det där med att fånga ljuset. Inte så lätt när det knappt finns nåt ljus att fånga... Det blev lite vrid huvudet dit, nej, stå så här, kanske om jag gör så här... men det är ju det som är så roligt. Man blir sporrad av utmaningen att fånga det där "omöjliga" också ska det ju vara vackert..

De hade tänt eldar både ute och inne så att vi skulle kunna värma oss. Längst ner på en gräsmatta i bäckmörkret var det en stor brasa som sög in oss som en magnet. Tänk att eld har en sån dragningskraft. Den är ju både en förutsättning för liv men kan också förgöra oss ganska snabbt. Kanske är det det som fascinerar? Jag tycker att elden är så vacker, samtidigt som den kan vara skrämmande. Fast det är ju nåt alldeles speciellt att stå där i gnistregnet och känna värmen. DET är iallafall bara mysigt.